Bekväm med det obekväma

Hur blev jag bekväm med det obekväma?

- Hur man kan hantera sorg
- Och framförallt hur man INTE ska hantera sorg
- Personliga berättelser
- Vad är ett "öppet brev", och varför är det ett bra sätt att bearbeta saker
- Och mycket mer tar vi upp i detta avsnittet

Tack för att ni lyssnar.

Transcript

Du lyssnar på podden som vill visa en annan sida av mig och samtidigt en annan sida av mig och mitt namn.

Hej och välkomna till det kanske första officiella avsnittet av en av de sidor nio. Idag kommer ämnet beröra att vara och bli bekväm med det obekväma.

En liten varning här är att detta avsnittet kommer ta upp hur det är att förlora någon som står dig väldigt nära. Och om sorg. Är du obekväm med det så förstår jag att du inte lyssnar. Men väljer du att lyssna så kanske du kan få någon insikt hur man kan hantera sorg. Och man kanske inte ska hantera sorg och våga möta dig på ett annat sätt än vad jag gjorde det så som jag möter det nu.

Min relation till sorg har förändrats genom åren. I dag ska jag säga att jag är nästan bekväm med det obekväma. Och vad menar jag med det? När någon närstående går bort eller någonting händer. Det kan vara en stor händelse i ditt liv. Det är någonting väldigt kraftfullt händer och du får starka känslor. På något sätt har jag blivit bekväm med det nu genom åren och allt jag har gått igenom och upplevt. På gott och ont.

Men det har ju inte alltid varit så.

Precis som jag nämnde i intro avsnitten så har jag levt ett väldigt fint och privilegierat liv. Jag vill inte upprepa mig för mycket. Det ville inte jag heller höra. Men jag är extremt tacksam för mina föräldrar och mina bröder och alla vänner och alla kolleger, alla människor jag mött och haft förmånen att få hektar i min närhet. Nu upprepar jag mig ändå, men

jag är bara väldigt tacksam för de människorna som är i mitt liv och.

Har varit mycket.

Men tillbaka till ämnet. Året är 2016. Jag minns att jag står i ett vitt rum med tavlor som försöka inspirera, men de ger allt annat än det. Och i detta vita rummet jämte mig i sängen ligger en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Det är min mor.

Min älskade mamma har varit sjuk i mer än ett år och i den stunden så blir det verkligt för mig att hon är sjuk och har varit sjuk. Något jag försökt trycka undan för jag vill inte tro att det var sant. Men nu har jag det på papper. Hon ligger jämte mig och är döende.

Jag minns att det susar i hela huvudet då hela rummet skakar. Och i eftertanke så förstår jag att det var jag som skakade.

Miljoner tankar flyger omkring i mitt huvud. Miljoner känslor kommer upp.

Men någonstans där så vaknar till och hör min mor börjar få svårare att andas. Jag får lätt panik och springer ut i korridoren och ropar Ursäkta, ursäkta, jag tror det är nånting fel med min mor.

En otroligt duktig sjuksköterska hänger med mig in på rummet och kollar till min mor och jag minns verkligen hur hon vänder sig sakta och kollar på mig och säger Du borde ta hennes hand nu.

Minns att jag skakande tar mig fram till stolen jämte hennes säng och tar hennes hand.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag önskar jag hade sagt så mycket mer till henne.

Men jag minns att jag for fram. Jag älskar dig. Allt kommer bli bra.

Jag minns att jag tar hennes hand och klämmer lätt i förhoppning om att hon ska komma tillbaka för att visa att hon mår bra. Att allt är okej.

Tar hon ett sista andetag.

Och andas ut.

Och all smärta som hon känt lämnar henne och kvar är en fridfull människa.

Det var otroligt märkligt. Vackert och konstigt att se på samma gång.

När jag tittar tillbaka på det nu och ser att hon äntligen var smärtfri.

En tanke kommer starkare än något annat. Min mor är död.

Medans hon ser fridfull ut så är det kaos i mig. Någonting gick sönder i mig där och då. Någonting dog nästan där och då i den stunden när hon gick bort.

Jag minns inte ens om jag gråter för jag vet inte hur. Jag minns inte vad jag kände för. Det är så otroligt mycket som kommer upp.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka dem. Jag har inte lärt mig riktigt hur.

Men jag minns att jag sa till mig själv Jag måste vara stark nu. Jag gör olika grimaser och miner för att trycka ner sorgen för att pressa bort den och jag kastar bort den. Pressar ner den så långt det bara går. In i en håla där jag låser dörren och kastar bort nyckeln.

Det gör vi. Nu. Eller kanske snarare förstå. Nu är sorgen någonting väldigt personligt, väldigt intimt och rått. Må alla hantera det olika.

Mitt sätt var inte jättebra. Jag tryckte ner det och stängde av allt som hade med känslor och göra i många, många år.

Men i allt det som gör så ont och all sorg och hur ledsen man är så sker också någonting. Någonting väldigt vackert.

För första gången på länge så kanske jag är ärlig mot mig själv, liksom rånar mig själv och ser alla sidor som jag har förträngt eller inte velat visa mig själv nästan när de ser.

Jag inser nu att mitt sätt var ju absolut inte det bästa sättet jag lärt Ingenting. Jag mötte ingenting. Jag mådde inte bra i många år efter mamma gick bort. Om vi ska riktigt ärliga så mådde jag skit efter mamma gick. Vilket är helt förståligt, men jag mätte det aldrig så jag visste aldrig om det utan jag tryckte ner det med tiden, gav dem en ganska dålig självkänsla och dålig självbild. Jag klandrade mig själv omedvetet i många år.

Men om vi går tillbaka till historien efter mammas död så efter tag så minns jag att jag blev så otroligt trött på alla ledsna blickar jag fick. Alla oförstående blickar.

Det har gått lite tid, men de ledsna och förstående blickarna slutar aldrig. Jag vet ju att de menar väl när de gör dem. Men på något sätt så inkräktar de på min sorg, min personliga, intima sorg. Jag vet att jag tänker bara veta om om min sorg. Vad vet du om.

Och sen kommer människor jag aldrig pratat med eller träffat fram och berättat massa historier om min mamma, vilket är väldigt fint. Men just där och då så tänker jag att de säkert har ångest över någonting, att de aldrig tog kontakt med hon. En vän under tiden hon var sjuk.

Nu har de ångest över att de aldrig gjorde det och vill berätta några historier.

Jag klandrar verkligen dom inte för det. Men där och då kände jag så.

Jag blev trött på det med alla ledsna blickar, alla historier och alla förstående blickar som var väldigt allmänna.

Jag minns att jag börjar skämta. Jag börjar skratta. Jag blev normal igen och det var enbart för att slippa alla de här blickarna och ta den här jobbiga snapsen. Det var en go kick i killen på utsidan, men därinne så var jag fortfarande sönder.

Så vart är vi i historien? Min mor har gått bort. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag har inte lärt mig hur jag uttrycker känslor eller sorg då. Allt är ju inombords och nertryckt men på utsidan ser lycklig ut. Jag är glad och skrattar. Jag ser lite ut som att jag blev den glada expediten som man kanske pratar med. Jag skämtar med. Men man går aldrig riktigt in på djupet för det här jobbet utan man håller det på den ytliga nivån. Det var så mitt liv nästan blev. Känner.

Men våren fortsätter gå och jag kan fortfarande inte hantera mina känslor. Jag kan inte uttrycka dem. De gånger jag kanske känner det på riktigt är när jag druckit alldeles för mycket och kommer hem sent och kollar mig själv i spegeln.

Och då brister jag. Men dan efter så lura mig själv att jag aldrig hänt nästan.

Men i mitt huvud har jag nästan också lurat mig själv att jag mår bra. Jag är den här glada, käcka personen.

Men jag lyckas träffa en fantastiskt person som är duktig på att uttrycka sina känslor och vill prata om dem. Problemet är att hon har träffat mig som är helt avstängd för det

kommer aldrig riktigt igenom de här murarna jag har byggt upp för mig själv. Innanför de murarna så sitter jag kvar på den stolen jämte min mor. Helt förstörd.

Och inte värdig försök. Hur? Hur kan jag släppa in någon där och visa den sårbarheten när män ska vara starka och hårda och inte prata om det?

Det slutar förstås att vi går isär på grund av det.

För mig så byggs sorg på all sorg jag har upplevt. När någonting nytt händer kommer tillbaka så som det blir en hel parad av allting jag upplevt. Det blir otroligt starka känslor så när vi går isär så är det som att luckan sprängs öppen och en flod av känslor kommer upp igen för första gången på många, många, många år.

Min mors död kommer upp. Att vi gått isär, kommer upp om mycket annat jag gått igenom kommer upp. Det blir överväldigande med känslor.

Men någonting fint sker där också. För första gången i mitt liv så är de här murarna jag byggt upp nere. Men sorgen är så stark i det ögonblicket att den ligger nästan som en dimma runt omkring mig. Det är nästan så att jag kan sträcka ut handen och. Känna på sorgen. Så kraftfull är den för mig.

Men i den enorma sorgen jag känner, då ser jag också lite hopp. Jag inser hur dåligt jag mår och har mått. Jag är ärlig med mig själv för första gången i mitt liv. Kanske.

Jag visste också där och då att jag skulle försöka vinna henne tillbaka.

Och jag började arbeta med mig själv för att uttrycka vad jag känner och tänker. Så är det i ett litet experiment, så där jag skriver ner alla hennes bra egenskaper på ett A4. Jag tror det nästan blev två. Jag skulle kunna fortsatt mycket, mycket mer.

Och sen tänkte jag jag borde prova på mig själv också. Så jag tog ett nytt A4, tog tag i min penna igen och tänkte nu ska jag skriva massa fina saker om mig själv.

Det blev tre rader.

Första raden stod det trevlig, andra raden stod det Bra klädstil. På tredje raden stod det ganska roligt. Ibland. Nu tycker jag ju att jag är rolig hela tiden, men vem gör inte?

Jag insåg där och då vilken otroligt dålig självbild jag hade, jag mig själv. Men

Men det blev också någonting positivt då jag insåg att det här kan jag faktiskt jobba med för att bli bättre. Och många av de sakerna kommer vi prata om vidare inom mandatperioden.

Men genom åren har jag förlorat många människor i mitt liv på olika sätt. Och någonstans där i så.

Känner mig bekväm med sorg och har blivit bekväm med det obekväma på ett sätt.

På något konstigt sätt så känns det nästan som hemma. Lite skrämmande nästan att det känns som hemma. Men det är också en trygghet i det.

Sorg kan vara så mycket mer än död. Det kan vara slut på en relation, det kan vara slut på din semester, kan vara slut på en helt perfekt dag. Man kan känna sorg för så otroligt mycket saker.

I det här avsnittet så vill jag berätta lite om vad. Jag har gått igenom hur jag kanske har hanterat det och hanterar det nu.

Men hur hanterar man sorg nu då? Hur gör jag nu?

Först och främst så är det bra att prata med någon nu, helst en professionell.

Prata med vänner. Uttryck dina känslor. Våga prata om dem. Något

Något jag starkt kan rekommendera. Inte bara sorg, men i alla delar av ditt liv. Att reflektera och skriva om det som har hänt. Den historien jag berätta är någonting jag har skrivit för några år sedan och kanske kommer skriva igen för att se om något annat kommer fram. För att bearbeta och försöka förstå.

Men att skriva ett öppet brev till någon som har gått bort eller till en relation som inte blev det man trodde är någonting otroligt kraftfullt. Till och med att skriva ett öppet brev till någon som du kanske inte säger öga till öga med kan också vara ett bra sätt att släppa lite. Inget av den här sorgen eller ångesten är ilskan som man känner.

De skrev till min mor eller någon annan i min närhet som gått bort. Det är oftast vad jag saknar med dem. Vad jag ångrar att jag aldrig sa saker vi kunde gjort. Minnen och kanske till med lite roliga historier. Och det är någonting väldigt befriande med det. Att inte fast i huvudet utan du har uttryckte den

den är det bara du som kanske kommer se det på nytt. Du väljer att visa för någon annan. Men för mig har det varit otroligt kraftfullt.

Och sedan då? Något som låter väldigt lätt men är väldigt svårt är att möta sina känslor och acceptera att man känner sig ledsen.

Och nästan gro in sig lite i det. Det är nästan för min del för lite skönt när man är där. Även om det gör jävligt ont så är det också något för mig då. Hemma.

Så för mig har det blivit lättare.

Men någonstans måste man börja. Någonstans måste man våga möta sin sorg. Annars kanske blir. För dig som det blev för mig att det får utlopp någon annanstans. För min del var det att du trycker ner min självkänsla och självbild då. Jag ska egentligen inte bra även om jag intalar mig själv att jag mådde bra.

Så uttryck känslor. Prata om känslor. Har du vänner som är öppna för det så prata med dem.

Och ju mer jag öppnat upp mig och pratat med andra om saker som har hänt desto mer märker jag att andra också gått igenom det och vill också prata om det. Och på något sätt kan vi läka varandra genom att berätta erfarenheter och hur jag har gjort. Jag borde ju kanske gjort.

Och sen då? Det viktigaste av allt något som är det absolut starkaste du kan göra i mina ögon. När och visa sårbarhet till andra och framför allt till dig själv också. Sårbarhet är.

Något bland det starkaste och vackraste jag vet. Så var inte rädd och visa det.

Och det kommer att bli överraskad hur många som kommer visade tillbaka.

Och när man blir bekväm att möta någon slags känsla. Men det är väldigt lätt att möta de glada känslan inom citattecken. Men där man möter alla tjänster, all sorg, till och med ångest och allt möjligt. Jag har märkt att jag inte trycker ner någonting längre, utan jag möter, hur jobbigt det än är eller hur ledsen jag än är. Hur mycket jag än vill. Hur sängbotten är, det vill jag fortfarande. Jag har gjort allt så mycket,

men det finns så lite poängen och jag vet ju att jag inte mår bra av det. Så då uttryckte hon nät om.

Det kan bli bra. Lita på mig.

Eller skitsamma och bara stänga av allting och se vart det tar dig så kan vi prata igen om några år.

Tack för att ni lyssnat på hela avsnittet. Här är otroligt viktigt ämne för mig, kanske det viktigaste. Så skriv och kommentera om det är nåt jag kan hjälpa med om ni behöver tips på någonting. Annars så ses vi i nästa avsnitt som kanske blir ett litet gladare avsnitt. Men som sagt, tack för att ni lyssnar. Och vi ses!

Jag ville bara säga tack för att ni lyssnade och av att var snälla mot er själva och var snälla mot andra.