1983: Början

Det här är är historien om personlig assistans, Independent Living och pionjärerna bakom. Det här är historien om STIL. Det här är vår historia.

I avsnitt ett av Pionjärerna pratar Tobias och Emma om Independent Living. Vad innebär egentligen självbestämmande? Kan alla leva självbestämt? Och vad är egentligen personlig assistans?

Full rulle går tillbaka till 1983. Det blir yuppies, axelvaddar och sexigast av allt – funkiskamp!

Vi sätter vår första kartnål på en konferens i Stockholm. Där diskuterades Independent Living, egenmakt och den radikala lösning som kom att bli verklighet tio år senare, nämligen personlig assistans.

Det här är avsnitt ett av sex av poddserien Pionjärerna. En poddserie producerad av och med STIL, Stiftarna av Independent Living i Sverige, och Full rulle, en podcast av Tobias Holmberg och Emma Åstrand. Musik av Anders Åstrand och ljud bearbetat av Tomas Bolin. Tack till våra pionjärer: Adolf Ratzka, Bengt Elmén, Heléna Karnström, Susanne Berg och Wenche Willumsen.

Transcript

Tobias: Det här är är historien om personlig assistans, Independent Living och pionjärerna bakom. Det här är historien om STIL. Det här är vår historia. 

[Musik]

Emma: Alltså Independent Living det är ju grunden till allt. Det är liksom hela våra liv och våra förutsättningar. Jag tänker att det är typ essensen av att vara människa. 

T: Gud vad djupt det där blev, men det här är ju faktiskt något lite djupare än vad vi har gjort tidigare, känner jag. Som vi ger oss an nu.

E: Det här är egentligen väldigt nytt för oss, på många sätt, tänker jag.

T: Ja, för jag har känt det nu ända fram tills att vi nu sitter här och ska spela in, att det har varit, jamen det har varit å ena sidan väldigt kul att ta sig an det här, det är väldigt spännande och ni ska snart, [viskar] snart få veta vad det är! Men än är vi inte där. Men det har varit väldigt spännande att ta sig an det här för det är så mycket som du och jag båda tror jag har känt till och inte känt till som vi kommer närma oss. Och inte bara närma oss, utan dyka ganska djupt ner i tror jag, förhoppningsvis. Vi får väl se vart det här tar vägen.

E: Det är lätt att säga att det här är en säsong två på Full rulle.

T: Mm.

E: Men det är det ju verkligen inte, utan vi är moderatorer. Det enda vi gör nu det är att på något sätt försöka förmedla det här innehållet som vi vill berätta för er. Och vad är det vi vill berätta?

T: Ja, vad är det? Jamen det vi egentligen vill berätta, det är väl historien om STIL, historien om Independent Living i Sverige och historien om oss.

E: Historien om pionjärerna.

T: Jaha! Du tänker på dem! Jag är ju så egocentrisk, du vet. 

E: Tobias vill prata om sig själv. Nej, historien om pionjärerna bakom Independent Living, historien om pionjärerna i Sverige. Om hur assistansen kom till, om hur STIL kom till inte minst. Vi vill prata om vad personlig assistans faktiskt är. Vad det var tänkt att vara, vad det är, vad det är till för. Frihetsreformen som ligger bakom. Det är det vi vill berätta i sex episoder. 

T: Och jag vet ju redan i förväg att det här kommer ju innehålla liksom både stora utopiska visioner som till och med idag låter ganska avlägsna stundtals, eller vad man ska säga. De låter verkligen utopiska i sina stunder, men också, vi har ju träffat ett gäng personer, ett gäng legender som på olika sätt har varit med i historien. Och med olika sätt så menar vi både de som varit för och de som varit kanske lite mer kritiska från början. 

E: Jag tänker mig att vi borde berätta vilka vi har träffat och på något sätt… det här är ett så otroligt stort arbete, det går inte att göra någon fancy entimmes-dokumentär och säga ”det här är Independent Living i Sverige, pang, bom, tjoff, nu har du förstått personlig assistans”. Det här är ett otroligt komplext ämne, det har varit många turer fram och tillbaka och vi är ännu inte framme i mål. Det har gått 40 år sedan, ja, ni kommer få reda på allt det här, det här är lite som en teaser, kan man säga, men vi kommer utgå mycket från en konferens som hände på 80-talet, som kallas Stockholmskonferensen, som hände 1983. 

T: En kylig decemberdag 1983.

E: Precis. 

T: Alltså tio år innan du och jag är födda.

E: Tio år innan dig och mig. Det har ju hänt jättemycket på de här 40 åren, herregud, vi har fått personlig assistans, men det är också mycket som är samma sak. Det är samma samhällströsklar som vi liksom inte har lyckats fila ner på 40 år. Och vi vill prata om vad det beror på. Och vi vill blicka framåt. Hur ser det ut om 40 ytterligare år? Vad händer då?

T: Oj, jag bara så här fick en svindlande känsla när du ens sa det. [Emma skrattar] Bara så här att blicka 40 år framåt – det känns ju i sig avlägset. 

E: Det är det som är så intressant med tid Tobias! Den slutar aldrig fortsätta framåt!

T: Okej, okej. Säsong ett har vi redan gjort Emma, gå vidare! [Emma skrattar] Jamen vi har ju faktiskt, det här tycker jag är det bästa att vi har ju faktiskt kommit över inspelningar från den här historiska konferensen, Stockholmskonferensen 1983, och ni kommer faktiskt få höra lite från allt det här materialet. Det är ju flera dagars konferens vi har lyssnat på, som är inspelat, och det kändes till slut som att…

E: Att vi var där. 

T: Ja, alltså 1983, here we come!

E: Verkligen. 

T: Var du en sådan där yuppie…? Är det 80-tal?

E: Oj! Jomen visst!

T: Det kanske är senare?

E: Jomen jag vill ha axelvaddar, en schysst stor frisyr, bra bågar typ. 

T: Och satsa på dig själv. 

E: Alltid!

T: Ja, men jag insåg nu, alltså när vi sitter här och pratar, att 1983, om jag inte har helt fel, brukar vara det år som man säger att Sverige var som absolut mest jämlikast. Där axlarna liksom möts på den ekonomiska skalan, där den ekonomiska jämlikhetsskalan var som allra närmast, så att säga. Men det gör det ju också ganska intressant att vi landar just där. För begynnelsen av det här, på något sätt. Fast gör vi verkligen det? Alltså egentligen börjar vi ju tidigare.

E: Egentligen går vi tillbaka till 60-talet… 

Ed Roberts: We began looking at how we could free ourselves, in the early 70’s, late 60’s, and we designed our own service system, and it was very anti-professional. At that time, it was almost bitterly anti-professional. Feeling that the very people who were there most to help us, from government to professionals in the medical field, were actually keeping us back. Were actually so mixed up in their own heads about what it meant to be disabled, they could not be empathetic. They could not put themselves in our place. They thought it was worse than death. So we designed our own service system. And we designed it based on what each of our needs were, differing disabilities, and what our common needs were. And it quickly became a model we used in the university to help keep disabled students going and to help people stay in what they wanted to do. And, at the same time, there is a small group of people around our country, usually around universities, that were beginning to do very similar things. So there were little islands of us beginning to break out, and to challenge our communities’ right to keep us in, and to challenge the old stereotypes, the way we were viewed. And it was difficult, but a few people, it proved to me how a few people, when you struggle together, you gain tremendous strength.

T: Åh här, nu har ni verkligen på allvar fått känsla för hur upplägget på de här avsnitten kommer vara. Vi kommer som ofta prata med varandra och ha våra diskussioner och perspektiv, men vi kommer även väva in perspektiv från 1983, men också från pionjärerna – personerna som vi faktiskt haft förmånen att sitta ner och intervjua och ställa en miljon dumma frågor.

E: Att berätta vår historia, det är ju som ett pussel verkligen. Man börjar lite skrapa i ett hörn och sedan så inser man, nämen den här pusselbiten, den hör någon helt annan stans. Var hör den hemma? Var börjar vi nu? Så det är som att börja om och om och om och om igen hela, hela tiden. Och ju mer man jobbar, ju mer inser man hur lite man faktiskt vet, som med all kunskap, tänker jag. Och jag är så otroligt glad och otroligt tacksam över att vi har fått sitta med de här pionjärerna och prata. Vi har suttit liksom över en kopp kaffe och bara fått prata om hur det hela började. Och jag hoppas att vi i den här podden kan ge er samma upplevelse. Så att ibland kanske det liksom kommer vara lite kaosartat, men det är för att historien är kaosartad. Det börjar i en ände och sedan så fortsätter det i en annan.

T: Ja, och vi har ju verkligen fått ett gäng olika personers perspektiv på samma händelseutveckling egentligen. Alltså det är ju personer som på många sätt har många gemensamma nämnare, som varit med på samma resa, men som har sina perspektiv på det och som absolut inte alltid har [Tobias fnissar] hållit med varandra. Lite som du och jag, tänker jag. 

E: Absolut. Innan vi drar i gång den här historieberättelsen på allvar så vill vi inleda med att säga tack till alla de vi fått ta del av, till allt material vi har hittat, till alla personer vars tankar har förändrat hela våra grundförutsättningar och har gett oss det självbestämmande vi har idag.

T: Och speciellt tack vill vi säga till pionjärerna, till de fem personerna vi har fått träffa. Det är Adolf Ratzka, det är Bengt Elmén, det är Susanne Berg, det är Heléna Karnström och det är Wenche Willumsen som har låtit oss ställa många, många, många frågor. Stort tack.

[Musik]

ER: Nobody is truly independent anymore. I may need physical help, but someone else, I can help someone else in other ways. So when we talk about independence, it’s a concept, and we’re really talking interdependence. 

T: Vad är Independent Living? Emma, ge oss en resumé. 

E: Okej, Independent Living är ju ett ramverk och det är en grundförutsättning. Det är det vi menar när vi pratar om självbestämmande. Självbestämmande kan vara den svenska synonymen eller översättningen av begreppet Independent Living. Så Independent Living är inte att förväxla med att leva typ självständigt, utan det är snarare interdependence eller codependence. Att vi, det vi menar med Independent Living är ju att vi alla lever i ett samhälle. Vi lever alla och behöver stöd och service från det samhälle vi lever i, men att som person med funktionsnedsättning, eller med normbrytande funktionalitet, beroende på vad vi vill kalla oss, så behöver vi, eller vi har andra förutsättningar för att kunna tillgodose oss samhället, typ.

T: Independent Living är ju liksom, det är ju en ideologi. 

E: Ja! Det är en teori, det är en ideologi, det är ett ramverk, det är en förståelse, det är en metod att arbeta utefter. Nu sa jag det här jättefort! Det var väldigt otillgängligt av mig. Ursäkta. Vi vill prata om självbestämmande och självbestämmande är hela grunden till att kunna leva självbestämt. Nu låter det som ett cirkelargument, men det är de facto sant. 

T: Det är ett cirkelargument absolut, men det är bra med cirklar för de går ju inte att argumentera emot. [Emma skrattar]

E: De bara rullar framåt, som vi. Nämen… [Tobias skrattar] Självbestämmande! Det är självbestämmande vi vill ha, det är självbestämmande vi begär, det är självbestämmande vi inte hade förut! Nu är vi tillbaka där vi precis hörde, 83 liksom, och det är här vi måste börja. Vi måste börja med att förstå vad, vad som inte är självbestämmande. Det absolut bästa sättet att förstå ett nytt begrepp, det är att förstå vad det begreppet inte innehåller. 

T: Okej, och vad är då inte självbestämmande?

E: Inte självbestämmande…

T: Kan vi konkretisera det, materialisera det, så att…

E: Det absolut mest konkreta, det är institutionalisering. 

T: Och med institutionalisering så menar du…?

E: Jag vill inte spoila nästa avsnitt, i nästa avsnitt så kommer ni få en gedigen redogörelse för vad vi de facto menar med institutionalisering, men det går i korta ordalag att beskriva som när en person, när en individ inte tillåts leva självbestämt, utan utifrån samhället blir i princip stöpt in i en roll, in i en mall av att vara passiv. Du äger inte ditt eget liv, utan du får endast leva på nåder av andras bestämmelser.

T: Men vi kan ge exempel på några typiska institutioner: ett sjukhus, ett fängelse, skolan, äldreomsorg…

E: Äldreomsorg ja…

T: Eller inte all äldreomsorg, så krassa ska vi inte vara nu, men den typen av saker är ju typexempel på olika former av institutioner, med olika premisser och så vidare, såklart, men ändå, där vi ändå kan konstatera att det saknas ett självbestämmande. 

E: Mm.

T: Man har inom de ramarna inte makten att själv definiera vad man ska göra, när, hur…

E: Självbestämmande är ju till viss mån alltid en nödvändighet, men det är inte alltid så vi bygger upp vårt samhälle, så är det ju inte. Hade det varit det så hade det rått total anarki. Utan vi har ju liksom, jamen jag tänker vi har ju liksom allmän skolplikt i Sverige…

T: Mm.

E: Det kan man ju säga går stick i stäv mot självbestämmande. Att man måste gå i skolan, till exempel. Och det är ju inte det vi är emot. Det vi är emot är ju att funkisar inte har haft lika stort självbestämmande och inte har lika stort självbestämmande som icke-funkisar.

T: Men jag tänker så här, nu går jag verkligen igång, nu är det spännande politiska perspektiv här, men för egentligen skulle jag säga att allt mår bra av självbestämmande, men för att använda begreppet interdependence istället för independence, alltså att vara sam… samberoende eller…

E: Mm!

T: Medberoende… medberoende låter fel för det låter som något destruktivt…

E: Precis.

T: Men samberoende, alltså vi, vi är ju människor i en värld där det finns andra människor och förutsättningarna för mitt liv och ditt liv och du som lyssnar, Emma…

E: Mm!

T: Är ju beroende på en relation till andra människor på olika sätt.

E: Mm!

T: Och det i sin tur skapar ju också en viss… vad ska man säga, ofrihet? Nämen alltså rent krasst blir det ju det, alltså…

E: Absolut.

T: Min frihet bygger ju på någon annans, i någon mening, ofrihet. 

E: Absolut.

T: Och vice versa liksom, för att vi är beroende av varandra. 

E: Så är det ju. Men jag tänker att vi ska inte snöa in oss för mycket på, på just Independent Living som teori utifrån liksom uppbyggnad och praktiskt genomförbarhet, utan det vi vill göra är ju att vi vill se till… vad hade vi innan? 

T: Mm.

E: Varför kom Independent Living som en sådan här pang, bom, tjoff, va, vad är det, varför är det radikalt? Varför är det fortfarande radikalt? Det är ju det vi vill prata om! Tobias, vill du svara på den frågan? Varför är Independent Living en radikal tanke och varför var det det?

T: Oj, vilken djup fråga det blev egentligen, för jag är ju fortfarande fast i min liksom ideologiska diskussion i mitt huvud, så att den här… Alltså jag tänker att det är en radikal tanke och var en radikal tanke för att det handlar om en konflikt mellan frihet och ofrihet och en makt… Rent krasst handlar det om makt, en maktförskjutning mellan människor på olika sätt och i det här fallet handlar det väldigt, väldigt, väldigt tydligt om maktförskjutningar från staten till funkisar, till liksom sådana som dig och mig, som ska ha makten över våra egna liv kontra att någon annan bara ska utöva makt över oss och vi blir bara en, en liksom produkt av ett samhälle. Alltså det här blir ju extremt filosofiskt och vi är ju alltid en produkt av ett samhälle, men det finns olika ramar för makt… alltså en, det är någon som drar ett exempel från konferensen att en direktör på en myndighet i Berkeley, tror jag att det här är, har en budget på 150 miljoner för att anställa sekreterare och liksom sköta förutsättningarna för att arbetet ska fungera och… det är att ha en väldigt, väldigt stor makt över sin egen vardag och de ramarna, medan en funkis tillvaro inte har den, historiskt sett definitivt inte haft den makten över sin tillvaro, eller ens i närheten, utan varit beroende, helt passivt beroende egentligen, av andra människor. Du bara ser jätteskeptiskt ut…!

E: Jag tycker fortfarande inte att det känns helt klockren förklaring av detta…

T: Nej, hur skulle du förklara det då?

E: Jag tänker att jag överlåter förklaringen till pionjärerna! 

Bengt Elmén: Det var ju ett nytt sätt att se på sitt eget liv. Tidigare då man hade inga framtidsplaner överhuvudtaget. Man visste inte om det skulle gå att jobba, till exempel.

Heléna Karnström: Det är inte bara en frihet, jag menar personlig assistans, även om du blir beviljad det så behöver ju inte det betyda en frihet, om du inte själv tar kommandon i ditt liv. 

Adolf Ratzka: Att inte vara objekt till andras välgörenhet, omyndigförklarande, deras medlidande, deras nedlåtande medlidande. Som någon sa: ”piss on pity”. Vi ville ha självbestämmande, som individ, men också som grupp. För ändamålet andra klassens medborgarskap. Och det betyder förstås att som första klassens medborgare, då har jag min plikt att göra mitt bidrag. Men för att kunna göra mitt bidrag behöver jag en del förutsättningar. Och då blir, mina plikter blir nyckeln till mina rättigheter. Och det är ett bra sätt, tycker jag, att sälja argumentet att vi behöver [svårt att höra] stöd just för att kunna göra vår plikt. Så att man inte betraktar oss som tärande, utan också som närande. Som alla människor, som alla andra människor också. Så vi vill också kunna göra vårt bidrag, men för detta så måste jag först kunna komma ur sängen! 

Susanne Berg: Det här är en sådan sak som Adolf sagt någon gång till mig då vi gjorde någon intervju, att han, han vevade ju också iväg och så fick han höra talas om Independent Living efteråt och så, när han, när han kämpat iväg sig till USA. Och han sa att ”när jag, förstår du, när jag fick höra talas om Independent Living, förstår du, då förstod jag omedelbart vad det var, jag kände igen mig i det”. Och litegrand så var det för mig också. För det var det där liksom, jamen det gav svar på alla de där frågorna. Ja, jag har rätt att ha självbestämmande. Nej, jag är inte sjuk. Jag behöver inte vara ett offer. Jag behöver inte vara tacksam. Så det gav jättemycket svar.

T: Okej, de är klokare än vad vi är. Jag ger dig.

E: Men Independent Living är ju inte bara… alltså det är ju bara självbestämmande för det är ju det det betyder, men det är inte så bara och det är ju så himla mycket det involverar. Det involverar personlig assistans, det involverar andra typer av lösningar, andra typer av metoder och tillvägagångssätt för att uppleva och leva ut sitt självbestämmande. Och det innebär också ett, precis som du sa, en omfördelning av makt. En förskjutning i maktperspektivet över lag. Och här kommer vi in på massa spännande grejer!

T: Jaja.

E: Här kan vi börja prata om ord, vi kan börja prata om andra teorier, om liksom teoriuppbyggnad, om förståelsen av funktionalitetsbegreppet. Alltså det här är verkligen vad som får mig att bli pepp, känner jag! 

T: Men jag tycker, och det här är något som verkligen slagit mig när vi har suttit ned i intervjuerna på ett väldigt tydligt sätt, jämfört med hur jag har sett på det tidigare, tror jag, och det är liksom kopplingen mellan, mellan självbestämmande och egenmakt och att ha det i relation till att också vara den som är ansvarig. Alltså, i början tyckte jag, har jag tyckt att det låter så krasst också så här… någonstans också nästan läskigt att liksom vara den som också, jamen det är väl Adolf som också sa i intervjun att det är ju vi som också har ansvar för vårt eget liv så att då får man ta det ansvaret om man också ska kräva självbestämmande och egenmakt. Väldigt krasst liksom uttryckt så. Och där kan jag ändå känna att det är så stor och viktig, ändå viktig del som man behöver ha med sig i förståelsen av självbestämmande. Som, som alltid finns i självbestämmande, men som kanske kräver mer i vissa situationer. Hänger du med?

E: Ja, jag tror det. Utveckla gärna.

T: Jamen, det som flera av pionjärerna liksom återkommer till är ju det här, det är väl kanske den personliga assistansen i sig liksom ett exempel på, att det är liksom ett gäng personer som i sig inte haft självbestämmande som tagit tag i saken och krävt sitt eget självbestämmande och drivit det hela vägen till att det har blivit en assistansreform som kom till efter, eller väldigt fort också. Alltså vi ska komma ihåg, det här har vi inte sagt än, men tidsperspektivet som vi pratar om från det att personlig som idé lyfts upp i Sverige på Stockholmskonferensen 1983 till det att det klubbas som beslut i riksdagen och blir verklighet 1993, det är tio år. Det är liksom någon form av historisk effektivitet på… jamen jag som gillar samhällsreformer, stora samhällsreformer, alltså det är ju ett så extremt snabbt genomförande av en så stor reform för så många människor, från reform till verklighet liksom. Och det är ju att också ta ansvar för att förändra sin egen situation och det, en del av mig tycker att det här bara är nyliberalt drabbel du vet, jag är ju inte ett jättestort fan av så här var-och-en-är-sin-egen-lyckas-smed-tanken, men, men det finns ändå… jag gillar däremot att prata om makt och maktfördelning och med makt så kommer också ett ansvar och det tycker jag var så slående och träffsäkert liksom i, i den beskrivningen som Adolf framför allt, men som flera återkommit till. Svarar jag ens på… [Tobias fnissar]

E: Det är upp till lyssnaren att avgöra om frågan blev besvarad. [Emma skrattar]

T: Jag vet inte, det är som vanligt. Men det här blir nog problemet kanske, som vi nog kommer stöta på genomgående också. Att det är väldigt mycket jag vill berätta, vi vill berätta, tror jag.

E: Mm.

T: Och det finns många, många olika spår som vi kan spinna på hela tiden och för bäst helhetsförståelse så kommer man nog behöva lyssna på alla avsnitt kanske till och med två gånger så kommer man kunna börja lägga, börja lägga sitt eget pussel över berättelsen. Och jag kommer ju på en gång på tusen saker som vi inte har berört i den första episoden som är superviktiga aspekter av hela den här resan och hur, hur det här liksom knyter an till den större medborgarrättsrörelsen och hur det i sig också är en kamp om makt och egenmakt ur andra minoritetsgruppers perspektiv.

AR: Att komma till, på 60-talet komma till just Kalifornien var en bra plats för att där hände det enormt mycket. Och det var inte bara det färgglada hippiesamhället. Det var inte bara Vietnam, anti-Vietnamrörelsen. Och det var inte bara protester på universitet för mer yttrandefrihet och för mer självbestämmande hos studenterna. Det var framför allt framväxande medborgarrättsrörelse. Black Panthers!

E: Mm.

AR: Alltså jag hade en bekant som var med när några Black Panther-ledare blev bokstavligen avrättade av polisen. Jag hade en studiekamrat på doktorandtjänsten som var med i Black Panthers och vi jämförde litegrand hur det var med min rörelse och hans rörelse. Och sedan fanns det Don Chicanos, det vill säga de mexikanskabördiga minoriteter och framför allt farmarbetare som begärde sina rättigheter och kollektivavtal och så vidare. Det var medborgarrättsrörelse och för att inte glömma förstås kvinnorättsrörelse, men den fanns ju nästan överallt på den tiden. Så det var just den där insikten att om någonting inte stämmer, om du inte är nöjd med någonting: organisera dig! Gå ihop med en annan. Och det är ofantligt hur mycket man kan åstadkomma om man är två-tre stycken, men drar åt samma håll. Och det är så mycket mera stöd och det är så mycket mera roligt också och det funkar bara, man åstadkommer mest om man har det roligt. Och man blir bara bitter och frustrerad… och när man blir deppad också, och det händer inte så mycket. Man skadar bara sig själv. Men när man har det rolig kan man åstadkomma ganska mycket. Så medborgarrättsrörelsen, vi såg oss, många av oss, kanske inte alla, såg oss att vi var, vi kämpade för hela gruppen. För rättigheten att själva kunna bestämma över våra liv. Och det var avgörande.

[Musik]

E: För varje avsnitt så tänker jag att vi avslutar med att sammanfatta vad lyssnaren kan ta med sig specifikt till nästa avsnitt, för att göra det lite mer tillgängligt. 

T: Ja, så vad tycker vi att man ska ta med sig från det här avsnittet?

E: Det ni ska ta med er är att Independent Living bör förstås som självbestämmande och egenmakt. Alltså: man ska ha makt över sitt eget liv, att leva sitt eget liv på det sätt som man tycker är bäst. Och att Independent Living, alltså självbestämmande, inte är en självklarhet. Det har inte varit en självklarhet, det har snarare varit motsatsen till en självklarhet. Och att det här var alltså en radikal tanke som det inte hade talats så mycket om i Sverige överhuvudtaget, förrän, det hade bubblat upp lite på olika ställen, det vill jag ändå påpeka, men det blev ett stort samtalsämne på den här konferensen 1983. Så nu tycker jag vi sätter en nål i vår lilla tidsdokumentslinje, vi har en tidslinje, vi sätter den första nålen 1983 och så tänker vi ”Okej, självbestämmande! Nu var det en grej. Hur skulle man nå dit?”.

[Musik]

E: Du har lyssnat på STIL, Stiftarna av Independent Living i Sveriges, poddserie Pionjärerna. 

T: Producerat av Full rulle: Emma Åstrand och Tobias Holmberg. Musik av Anders Åstrand och ljud bearbetat av Tomas Bolin.